Fakta, illustrationer och intervjuer

Varande.

Det mest provocerande hon kunde göra var att inte göra något. Att vara.

Vara nöjd och inte målinriktat späka sig. Njuta av livet fast det syntes. Ha kul. Att hon inte ville ändra sig stack i ögonen på folk. Även på dem som behöll sin plats i smalordningen tack vare att hon hade mer fett. Men det sket hon fett i.

Illustration: Johanna Flood

Fasadvård.

Hon klarade inte folk som håller för hårt i sin fasad. Människor som hellre mäter sig och jämför än möts på riktigt. När det blir en tävling i att leva och ha koll på läget.

Initialt fick hon alltid en enorm lust att bräcka den andra. Visa sin prakt och åstadkommanden. Hävda sig när den andra prickade av livs-cv:t i konversationerna. Spräcka fasaden och hitta brister innan hon kom på att hon kunde ändra sig själv och vara både hel och trasig som människor var mest, skinande och skitig. Ful och vacker.

För att två fasader inte kan ha en relation.

Illustration: Johanna Flood

Om bara. 

Så länge man har något att störa sig på, något som inte är prefekt har man kvar hoppet om att det finns ett bättre liv, tänkte hon.

Om bara det ena eller det andra skulle försvinna, uppstå, minska eller bli större. Då skulle allt bli glass och ballong.

Vi skapar mening i att sträva mot nästa steg och på toppen av allt. När hela skiten är i ordning tappar vi den.

Det stod henne plötsligt alldeles självklart, och därför gav hon blanka fan i att byta ut köket, för vad skulle hon då kunna skylla på om livet inte log?

Då skulle ju illusionen vara borta om det härliga familjelivet och det kunde hon omöjligen beröva sig.

Illustration: Johanna Flood

Självbedrägeri. 

Hon hade trott att hon tog bort känslan av stress och otillräcklighet varje gång hon tog i lite hårdare, tänjde sig lite mer. Engagerade sig djupare.

Men ju mer hon gjorde desto mer fick hon syn på och ju mer behövde hon ta i, tänja och engagera.

Problemen tog inte slut. Hon gjorde det.

Så efter ett liv med en strategi att fixa hål i det yttre vilket ledde till ett tomt inre hade hon testat att göra tvärt om.

Illustration: Johanna Flood

Förstå sitt varför. 

Det var för fan det dummaste hon hade hört. Det var väl ändå inte hon som bestämde över sitt liv. Det gjorde ju de där andra, jobbet, ungarna, maken, svärmor, Skatteverket, kommunen, skolan. Hon orkade då fan inte kränga in några egna önskningar i livet också.

Illustration: Johanna Flood.

Tantfriheten!

Aldrig hade hon förstått att den existerade. Aldrig hade någon berättat för henne hur befriade det var att vara där. Hon hade sett de röda hennahåren, de konstiga koftorna med kaniner och blommor i 3D och de lila glasögonen men aldrig aldrig hade hon förstått att de var markörer för ett sådant liv!

Hon hade fasat klimakteriet och att få rynkor och åderbrock och bli ful och osexig men det var ju bara fasa och när allt det där var ett faktum och klimakteriet förbi hade hon återuppstått som självaste Jesus. Pillat ur spikarna och börjat leva sitt liv.

Hon var gråare än någonsin på utsidan men inom sig var det färgfemma och glitter och fyrverkerier. Hon fanns för sig, hon gjorde sitt liv och ingen ingen förväntade sig något från henne, och om de gjorde det hade hon ändå slutat lyssna med de öronen. Hennes pleasing period hade varit lång men var över.

Barnen var vuxna, föräldrarna döda och barnbarnen låg uppdelade i spermier och ägg i två människor som ännu inte träffats.

Illustration: Johanna Flood

Fast det kändes lite bättre med den nya kappan.

Illustration: Johanna Flood

Att önska folk ett gott nytt år, vilket jävla wishful thinking. Så passivt att önska, önska runt i ring. Att starta året med skyhöga förväntningar som högre lön och smalare midja. Som gjort för magplask.

Att önska gott är att lägga äggen i en korg vi inte förvaltar. Att köpa och sälja övernaturliga idéer. Vi rår ju inte på vad som händer oss, om folk dör, vintern blir slaskig eller maken blir tråkigare.

Säg åt folk att folk tar ansvar för sina jävla liv i stället. Säg åt dem att påverka vad de kan nu och alla år.

Människor skulle må så jävla mycket bättre om de önskade mindre och gjorde mer i enlighet med sina ideal, tänkte hon. Att önska saker som inte händer är som att äta olycka med sked.

Om året blir skit, lär er att bättre på att hantera motgång. Bli bättre människor. Var snällare eller tuffare.

Att önska välgång och noll motstånd och lycka och rikedom är som att önska folk en behaglig säng när de flesta kanske behöver mer motvind, tänkte hon trotsigt denna årets sista dag.

Illustration: Johanna Flood

Åh, helg och snart nytt varv i det menlösa kretslopp hennes liv hade blivit.

1. Veckodagarna. Jobba sig helt slut måndag till fredag för att tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna konsumera det som krävdes för att markera vilken nivå hon var på socialt och yrkesmässigt.

2. Lördag. Åka och shoppa saker som hon och maken och barnen behövde för att klättra lite materiellt och bevisa att de var redo för nästa steg på samhällsstegen. Nya barfota-springskor till barnen, kavaj för eventuell framtida befordran, löparryggsäck för att kunna ge sig ut på små ultrajoggar på lördagar att lägga ut på Insta fast hon aldrig skulle komma sig för, snygga minivuxenkläder till ungarna som de ändå inte skulle vilja ha, någon bok för att det var så härligt trendigt med papper och fast hon aldrig skulle hinna läsa den.

3. Söndag. Rensa ur saker från hemmet. Barnens gamla kläder som inte använts tillräckligt, makens håliga kalsonger, hennes egna jeans som blivit för låga i midjan, magasin som skulle ha gett inspiration till något som inredningsmässigt redan var ute, porslin hon köpt på loppis för att känna sig skön och alternativ och leksaker som barnen aldrig lekt med men däremot lyckats ha sönder. För att döva skammen över att inte ha använt alla saker skänkte hon de dyraste märkeskläderna till sina medelklasskompisar med yngre barn som sedan skulle lägga söndagar på att rensa ur dem om ett par år. Åka med lasset till tippen, som är stängd.

Och så måndag och proceduren upprepade sig.

Illustration: Johanna Flood